Skorna
Vandringskängor/sandaler/gympadojor - vaad tar du helst på dig?
När känns dina steg trötta och tunga?
Beredvillighetens skor - hur ser de ut?
Långsamhet
Gå så långamt du kan en viss sträcka. Vad upplever du?
Har du någon gång kurat skymning?
Vad hindrar dig från att förverkliga långsamhetens lov?
I vlika sammanhang önskar du dig långsammare tempo?
Blir långsamheten någonsin en stressfaktor?
I vilka sammanhang är långsamhet och effektivitet "synonyma" begrepp?
Det sägs att långsamhet är en bristvara i dag - hade tidigare generationer all tid i världen?
Tempo guisto kan man översätta med "det justa tempot". Vad är det?
Text: Agneta Boström
Definition på ”slow”
enligt ordbok:
långsam, saktmodig, trög, tråkig, ointressant, stillsittande, lågpresterande
Definition enligt Slowrörelsen:
lugn, försiktig, mottaglig, intuitiv, eftertänksam, njutningsfylld,
att äga jämvikt,
”tempo giusto” =
rätt hastighet
”Att vara Slow betyder att du behärskar din egen livsrytm. Du bestämmer själv hur snabb du skall vara i varje given situation. Vill jag vara snabb idag så är jag det, vill jag ta det lugnt i morgon så gör jag det. Det vi kämpar för är rätten att själva få bestämma tempot”
Att sjunga långsamhetens lov
Boken In Praise of Slowness (Carl Honore) innehåller en rad tänkvärdheter kring olika
aspekter av Slow Life. Där beskrivs sånt som “slow food”, “slow cities” och andra
dimensioner av ett begrepp som inte handlar om långsamhet, men om en ny syn på
livskvalitet, hållbarhet och hälsa. Ett livsbejakande sätt att leva, befriad från tyrannin under
brådskans demoner. I vår kultur är vi verkligen fångar under denna onda makt. Vi har
gjort snabb, “fast” till en gud i vår kultur. Och även om snabbhet inte i sig självt är något
ont av nödvändighet så har det ändå med sig så många konsekvenser som genomgående
bryter ner människors liv. “Fast” är nära allierad med “instant” och handlar om en livsstil
som otåligt jagar på för att nå omedelbar tillfredställelse.
I Slow Life får vi lov att lyfta fram helt andra aspekter på det männskliga livet och synen på
tiden. Vi har till stor del förlorat förmågan att uppfatta tiden som en Guds nåderika gåva. I
stället har den blivit en hård slavdrivare. Det har också lett till en slags “objektifiering” av
tiden. Denna förskjutning har lett till att jag och tiden separeras från varandra. Jag roade
mig med att notera de uttalanden som jag och en del vänner till mig gjorde om tiden,
spontant och utan att riktigt tänka på vad det stod för. Så här kunde det låta:
“Tiden bara försvann!”
“Tiden gick ifrån mig!”
“Tiden tillåter mig inte...!”
“Jag jagar lite tid!”
“Tiden for iväg!”
“Tiden räcker inte till!”
“Jag ska försöka hitta lite tid!”
Som du förstår kan vi fortsätta att bygga på den här listan. Den visar på en problematik som
vi alla brottas med. Sydsvenska Dagbladet hade för en tid sedan ett temanummer som hette Söndagen. Där
togs frågan upp på ett annorlunda sätt om vi som människor ändå inte behöver Vilodagen –
den som vi enligt Tio Guds Bud är kallade att helga. Någon påpekade för mig att det är en
troshandling att vila. Varje vardag arbetar vi för “brödfödan” – vi tror på arbetets betydelse.
Men på vilodagen säger vi genom att vila att vi förtröstar på Guds makt och förmåga att ge
oss det vi behöver. Det de orättfärdiga jagar efter ger Gud åt sina vänner medan de sover.
Israels folk i öknen fick dubbelt så mycket manna i sina skålar då de gick ut och samlade
inför vilodagen. På Sabbaten riktar jag min uppmärksamhet bort från de skapade tingen för
att blicka upp till Skaparen och återfå kraft att arbeta vidare i hans värld.
Vi behöver förnya ett praktiskt sätt att fira Herrens dag. Hur skulle det kunna se ut? En
familjeöverenskommelse att låta datorer, TV och media tiga och vår inre värld lyssna? 30
minuters tystnad i huset? Stolen, staven, ljuset eller andra attribut som vänder vår tanke till
honom som är gäst i vår hem inte bara på Sabbaten men alla dagar intill tidens ände?